Frances

 

Frances är född den 23 april 1994 på en gård utanför Kinna. Hon fick sitt namn efter Grungebandet Nirvanas sångare Kurt Cobains dotter Frances Bean.

Innan jag började träna hundar var hästar och marsvin mina stora intressen. När mitt marsvin Norpan dog ville jag inte ha något nytt. För mig fanns det bara en Norpan. Så jag bestämde mig för att köpa en egen hund istället. Det blev en Jack Russel Terrier efter min kusins underbara Scott.

Med denna lilla bestämda varelse fick jag verkligen träna!
Det gick inte alltid som jag ville. Men med tiden lärde jag mig en hel del om att träna terrier. Frances älskade att träna, och jag lyckades lära henne massor av konster utöver lydnad, spår och agility. Hennes paradtrick var moon walk… ;o)

Hon hade riktigt stor framgång på lydnadsplanen. Om inte annat brukade domarna få sig ett gott skratt. Frances var en speciell och härlig hund med bestämda åsikter om livet. Hon tyckte inte om att frysa eller att behöva vänta. Om hon inte fick ligga i sängen under täcket ville hon träna och vice versa. Vänta på något var helt ueslutet för Frances.

Jag började träna agility med Frances samtidigt som med Lotus. Frances älskade agility men p.g.a. problem med ryggen slutade vi att tävla efter några år.

19 september 2008

Min älskade Frances Bean har idag gett sig av till hundhimlen. Hon blev 14 ½ år och fick vara pigg in i de sista men det är en så fruktansvärd maktlös sorg oavsett. Frances var min första egna hund och det känns som att hon alltid har funnits. Det var 14 ½ år sedan jag bytte min moppe mot lilla Frances, hon hann förgylla 14 ½ år av mitt liv. Hon har varit med under en stor och händelserik del av mitt liv och vi har upplevt så mycket ihop, det känns overkligt att hon nu bara är borta, finns inte mer och kommer aldrig att finnas igen. Under de senaste åren har hon bott hos min mamma och Olivia men när jag har kommit hem eller hon har kommit hit har det ändå alltid varit min hund. Hon har varit en riktigt rolig hund och jag fick slita mitt hår när jag var liten och skulle träna henne. Hon hade en stark personlighet och många egenheter. Hon älskade att träna och göra konster och hon körde gärna hela sin repertoar med stor intensitet ända till sista dagen. Hon tyckte mycket om att mysa i värmen och letade alltid upp minsta lilla solfläck att värma sig i. När hon var med på tävlingar och jag sov i sovsäck kröp hon alltid längst ner i i fotändan och där låg hon hela natten, jag vet inte hur hon kunde andas bara... Frances älskade också att åka båt, tidigare hade vi en segelbåt och den tillbringade vi hela somrarna på. Hennes favoritplats var längst fram i fören eller på kanten på vår gummijolle, ju mer vågor desto bättre! Så fort pappa tog fram badbyxorna blev hon alldeles galen och hoppade från båten, rakt ut i vattnet. Hon var en rolig prick och väldigt charmig. Mina syskonbarn Lisa och Felix var hennes bästa kompisar och den annars något ettriga lilla terriern var alltid gudasnäll och tålmodig med dem. Lilla Lisa älskade henne och skulle alltid hålla Franie, som hon kallade henne, när vi var ute på promenad. När jag firade min 30-årsdag vägrade hon att gå in och lägga sig, hon skulle minsann vara med på festen. Och hon hittade lyckligtvis Maries varma knä att gosa in sig i istället. Mycket bättre än att gå in och lägga sig tyckte Frances.

 

Men idag blev då sista dagen i livet för min älskade lilla terrier. Hon drabbades av en tumör i benet och idag skulle vi försöka operera bort den för tredje gången. Den hade nu börjat växa väldigt fort och risken var att den skulle spricka. Eftersom hon hade blivit opererad två gånger tidigare så var huden väldigt stram där, så vi visste att det kanske skulle bli svårt att läka såret, men det var i alla fall värt ett försök. Min kära veterinärkusin Lotta (som hade Frances pappa) skulle operera henne. Hon ringde när hon var klar med operationen och sa att såret skulle bli ännu svårare att läka än vad vi hade trott. Huden gick inte att få ihop och hon skulle få gå med öppna sår som skulle ta väldigt lång tid att läka. Dessutom skulle hon ha mycket ont och suturerna satt över såret för att hålla ihop kanterna och de skulle skava. Dessutom hittade hon en stor tumör i buken på henne. Så jag, Lotta o mamma tog det svåra beslutet att låta henne somna in för alltid. Det är hemskt att behöva fatta beslutet men det kändes som det enda rätta för att hon skulle få ett värdigt slut. Det är så overkligt och tomt, man vill att de ska leva för evigt. Tack Franie för alla härliga år som vi fick tillsammans!